Reflektioner...
Patronen tar med Selma till Stockholm där hon börjar fundera på hur hennes liv egentligen ser ut. Hon lever med en man som är mer än hälften så gammal som henne, hon får inte ut någon glädje av äktenskapet och de enda stunderna hon är lycklig är när Patronen är bortrest. Väl hemma i rummet i Stockholm berättar hon för Patronen om hennes olyckliga liv med honom. Att hon aldrig har älskat honom, att hon var förblindad av hans pengar när hon sa ja och att hon känner sig instängd och fången." " Patronen tar henne först på allvar men kommer sedan triumfierande fram till att hon inte kan göra någonting åt saken. Hon äger nämligen inte ett öre. Men när Patronen belåtet somnar skriver Selma ett brev till sin kusin Richard och frågar ifall han kan hjälpa henne att hitta en plats på ett gymnastikinstitut i Tyskland. Utan pengar tänker hon börja om och leva ut sina drömmar. Med studier och livet.
De sista meningarna lyder:
"Ögonen lyste av levnadsmod, ty nu var steget taget, nu fick det komma vad det ville. Och hela hennes varelse genomströmmades av den ungdomskraftliga egoism, som ropar: "plats, jag måste leva!" Så böjde hon sig ned och blåste ut sitt ljus, ty hon ville kläda av sig i mörkret."
De här meningarna utstrålar kraft tycker jag. Att hon tar det stora steget till frihet, ingenting får stoppa henne nu, för nu är det hennes tur att leva. Meningarna fick mig att känna mig lättad på något sätt. Man har läst om denna glada tjej som sedan förvandlas till en ledsen och ensam kvinna som försöker hålla modet uppe, det gjorde att man själv blev nedtyngd. Men sedan kom de meningarna som ändrade allt för henne och man vet att det kommer att ordna sig.
"Du, som själv är fri, och aldrig kan bli annat, du har svårt att föreställa dig hur det känns för den som avstått från all rätt över sitt eget jag, och som ändå vet sig vara en verkligt levande människa, en tänkande, viljande varelse, sade hon."
Det här citatet är taget från den delen då Selma förklarar för Patronen hur det har känts för henne att leva med honom. Att han som har makten, pengarna och friheten har svårt att förstå hur hon känner sig. Han kommer alltid att vara den personen med makt och frihet, för han är en man. Selma känner sig som hans "grej", hans fru som bara har uppgiften att vara hemma. Men att hon också är en tänkande person med sin egen vilja är ingenting som han förstår sig på. För honom är Selma en fru, någonting man helt enkelt ska ha, en sak. Det är just det som Selma tycker är fel.
Jag tycker att det är ett passande slut för den här boken. Hon vill också leva ut sina drömmar, någonting som Patronen inte står särskilt starkt för. Men att Selma sedan kommer in på spåret utbildning gör att historien knyts ihop. Hon fortsätter alltså där hon startade. Men på ett sätt så är slutet väldigt öppet, man vet t.ex. inte ifall Selma ens skickar iväg brevet till sin kusin och ifall hon kommer iväg till Tyskland. Kanske skickade hon inte brevet, och fortsatte kanske att leva vidare med Patronen. Man får helt enkelt fantisera lite själv om vad som hände. Jag tror att hon kommer iväg iallafall! ;)
Nähdän!
ANNA
De sista meningarna lyder:
"Ögonen lyste av levnadsmod, ty nu var steget taget, nu fick det komma vad det ville. Och hela hennes varelse genomströmmades av den ungdomskraftliga egoism, som ropar: "plats, jag måste leva!" Så böjde hon sig ned och blåste ut sitt ljus, ty hon ville kläda av sig i mörkret."
De här meningarna utstrålar kraft tycker jag. Att hon tar det stora steget till frihet, ingenting får stoppa henne nu, för nu är det hennes tur att leva. Meningarna fick mig att känna mig lättad på något sätt. Man har läst om denna glada tjej som sedan förvandlas till en ledsen och ensam kvinna som försöker hålla modet uppe, det gjorde att man själv blev nedtyngd. Men sedan kom de meningarna som ändrade allt för henne och man vet att det kommer att ordna sig.
"Du, som själv är fri, och aldrig kan bli annat, du har svårt att föreställa dig hur det känns för den som avstått från all rätt över sitt eget jag, och som ändå vet sig vara en verkligt levande människa, en tänkande, viljande varelse, sade hon."
Det här citatet är taget från den delen då Selma förklarar för Patronen hur det har känts för henne att leva med honom. Att han som har makten, pengarna och friheten har svårt att förstå hur hon känner sig. Han kommer alltid att vara den personen med makt och frihet, för han är en man. Selma känner sig som hans "grej", hans fru som bara har uppgiften att vara hemma. Men att hon också är en tänkande person med sin egen vilja är ingenting som han förstår sig på. För honom är Selma en fru, någonting man helt enkelt ska ha, en sak. Det är just det som Selma tycker är fel.
Jag tycker att det är ett passande slut för den här boken. Hon vill också leva ut sina drömmar, någonting som Patronen inte står särskilt starkt för. Men att Selma sedan kommer in på spåret utbildning gör att historien knyts ihop. Hon fortsätter alltså där hon startade. Men på ett sätt så är slutet väldigt öppet, man vet t.ex. inte ifall Selma ens skickar iväg brevet till sin kusin och ifall hon kommer iväg till Tyskland. Kanske skickade hon inte brevet, och fortsatte kanske att leva vidare med Patronen. Man får helt enkelt fantisera lite själv om vad som hände. Jag tror att hon kommer iväg iallafall! ;)
Nähdän!
ANNA
Kommentarer
Trackback
